Anhörigas påverkan....?????

Hur mycket ska anhöriga lägga sig i vuxnas liv egentligen...???...Känner väl till en kille som gjort en operation en tid tillbax...Nu har han fått förfrågan om att jobba två veckor på sitt gamla jobb plus att arbetsgivaren bekostar en kurs som behövs för att jobbet ska kunna utföras...Hans chans att träffa sina gamla kompisar plus att d skulle va kul för honom att göra d och komma ut lite...Vad händer...???...Anhöriga säjer ifrån...???...=(...Pratar som om att han inte kan göra någonting alls för "d kan ju hända" nåt...och d värsta e ju att han lyssnar på dom oxå...Fattar ingenting..men samtidigt så har jag ju inte me d å göra heller...men nog verkar d väl ändå ganska konstigt...Kan i sammanhanget tala om att jag känner väl en annan kille som gjort samma operation 1,5 månader senare än han...Den killen röjer i skogen VARJE DAG...och har så gjort sen en månad efter operationen...hmmm...märkligt hur bräckliga vissa är å vissa klarar vad som helst när som helst...Kan fortfarande inte förstå att andra människor ska bestämma vad vuxna någotsånär "klara" människor ska göra å inte...=(...jaja...har ju som sagt inte me d å göra men fundera måste man ju få iaf...
Lev väl.....

5 april 2006....

Idag är det 6 år sedan pappa somnade in...Drabbad av ahlzeimers en jävla sjukdom vilken gör att hjärnan flippar ur totalt...känner inte ens igen sina nära och kära...fruktansvärt att orden bara försvinner och man svamlar konstiga saker hela tiden som inte har nåt värde alls...ibland ganska klar ändå för att i nästa sekund prata gallimatias igen...sista tiden i total okontaktbarhet...Vi hade varit där alla...Brorsan, syrran mamma och jag på dan för att mamma och jag sen skulle stanna kvar över natten...IFALL...!!...Sagt å gjort...mamma somnade på soffan och jag gick ut på uteplatsen för att röka förstås...fick en känsla av oro i kroppen så jag gick in igen...å då hade d börjat...början på slutet alltså...Väckte upp mamma så att vi tillsammans upplevde att andetagen blev lugnare och lugnare för att till sist sluta alldeles...En fantastisk känsla att vara där iaf...Hämtade en sköterska som kunde konstatera d vi redan varit med om...att livet flytt...Vi klädde på han hans favvokläder...flanellskjorta och vardagsböxan...han så

g så fin å lugn ut...liksom att han log emot oss...Morgonen efter samlades vi brorsan, syrran, mamma och jag och tog ett gemensamt farväl...Kan inte annat än känna att d var skönt att d äntligen va över...önskar inte min värste ovän att behöva ha någon som ligger på detta vis år ut och år in...Saknar pappa...våra fisketurer...hans engagemang i allt som man behövde hjälp me...Tänder ett ljus och minns...<3 <3 <3