Som så många andra så tuggade cancern sönder honom totalt.
Jag hälsade på honom på lasarettet förra veckan....på måndan va han helt klar och pratade oavbrutet om sjukdomen och om känslan av att bara ligga där och vänta på dagen D...den som skulle befria honom från smärtan över att inte kunna få jaga älg med sin hund...att röja i skogen vilket va d bästa han visste....smärtan över att bara ligga där och inte kunna göra nånting annat än VÄNTA....
Han va orolig...sov dåligt och stökade på både natt och dag....
Efter några timmar konstaterade han krasst " Så här ska d inte va...d får vara slut nu".
Han pratade med värme i rösten om Berit och pojkarna...om familjen vilka betydde mest av allt för honom, dom skulle inte behöva lida ..han ville inte vara med längre.
Jag va dit igen på onsdan...då va han lite surrigare och pratade enbart om Ovalla och andra vardagliga ting...han hade bestämt sig...fanns inget mer att säja om saken då...
Han kom hem på fredagkväll och han fann lugnet och tryggheten igen...sov hela nätterna..han blev lugn och harmonisk....
Höjdpunkten kom oxå på söndagen då Johan(sonen) sköt två älgar för hans hund...." D här måste jag fira" sa han...."Jag vill ha en cigarett" (han hade inte rökt på minst en vecka)...å d fick han ju förstås...Glädjen stog högt i kurs å han firade med en cigg på måndag oxå.....tisdag sov han mest fast fira kunde han en stund iaf....en halv cigg då...sen sov han igen...på kvällen blev hans andning tyngre och tyngre.
Han hade inte ont...allt va lungt...han va trygg tillsammans med familjen....ända tills sista andetaget.
Vi har kamperat ihop i många år Bernt och jag m.fl.
Jag känner en så oerhörd tacksamhet över att ha fått göra det.
Vi va inte alltid av samma åsikt men vi löste d på ett bra sett till slut.
Bernt va en fantastisk människa...lugn å fin, han va helt fantastisk mot alla han mötte.
Hans ovärderliga jobb på Ovalla kommer alltid att finnas i minnet för många.
Frågan VARFÖR kommer upp hela tiden....finns inget svar....
Livet är såååå orättvist...varför han...varför redan nu....?????
Jag kommer alltid att sakna Bernt...sakna hans telefonsamtal " tror du att du/vi skulle kunna......."
D va ofta dom kom men d va roligt...vi hade roligt tillsammans trots att d oftast handlade om jobb...jobb.....jobb.....
Jag sänder d varmaste kramar till familjen....
Sov gott Bernt...Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar